Slupar stod för en mycket stor del av Axmar bruks transporter på medeldistans. De var snarare flaklastbilar än långtradare. Bruket hade dels egna slupar som var byggda i Axmar, men det mesta av införseln av kol, malm och kalk utfördes av skeppare från Roslagen. Det var också Roslagens traditionella båtar som låg till grund för båttypen.

Sluparna var enmastade fraktskutor och de största båtarna i en familj som vid 1800-talets slut bestod av flera medlemmar: Från den 7-8 meter långa skärbåten till den över 20 m långa slupen är det egentligen samma båt. Man har helt enkelt bara skalat upp den i takt med att behovet av lastutrymme ökat. Och varför skulle man ändra på form och proportioner? Under århundraden hade skrovformen mejslats fram till en effektiv snabbseglare anpassad till skärgårdens förhållanden. Den var grundgående, snabb och omvittnat vacker. Dessutom kunde den segla utan ballast.

Roslagssluparna seglade oftast i de mera skyddade inomskärslederna, vilket ställde särskilda krav på riggningen. För att fånga vinden ovanför långa sund med skog och höga stränder var man tvungen att ha uppåt 30 meter höga master.

Inte så sällan seglade man långa sträckor inomskärs bara med toppseglet, högst upp i masten. I början hade de här båtarna råsegel, ett kvadratiskt segel som bars av en tvärgående rå. I början av 1800-talet förenklades hanteringen när man övergick till gaffelsegel. Det räckte då med två mans besättning.

Lastförmågan var vanligen kring 30 - 50 ton, och man pressade gärna lastningen till det yttersta. Ibland gick båten så djupt att bara ett enda bord skiljde havet från lasten. Det berättas att till och med ångfartygens svallvågor kunde bli en betydande fara. Det är alltså inte båttypens fel att de ligger så många som vrak i Axmarbygden. En välhållen slup kunde faktiskt segla i bortåt 100 år.

Läs mer om slupen Beda af Harg