Byn brinner, målning 1862 Franciszek Kostrzewski, Nationalmuseum Warsawa

Ryssen kommer

Ryssen kommer!
Spring till skogs!

"Vårdkasen på Sundsmarnäset har brunnit!" sa han anfådd. "Nå't djävulskap är i antågande. Kanske den där förbannade ryssen hon varnat för?"

Ryssarnas framfart i Axmar bruk 1721, en berättelse av Leif Syrén

Förödelse och skräck

Helgdagen den 18 maj 1721 kom i en skimrande gryning till bruket i Axmar. Ur havets horisonter bortom Kusön i öster steg solen och hällde alltmer sitt välbehag över bygden.

Det skulle bli en härlig dag, ansåg den lilla skaran av människor från bruket, som tidigt denna morgon hade börjat sin sex fjärdingsvägars vandring till kyrkan i Hamrånge. Man var så uppklädda man förmådde, bruksarbetare, hustrur, drängar och pigor; man var glada, fria från arbetets möda, på väg till möte med präst, predikan och annat sockenfolk denna Kristi himmelsfärds dag. Men man var också anmodade att komma tillbaka till bruket med kyrkoherde Norelius bud och folkets skvaller. Det var fru patron själv, hon Brita Behm, som så hade bestämt och även utsett vilka som fick göra kyrkobesöket.

Efter en dryg timmes vandring tog sällskapet en kort rast. Man sträckte på kropparna, såg upp i himlen, vädrade, och frågade varandra: visst luktar det svagt av rök? Man fortsatte, man hade inte tid att fundera för gudstjänsten började redan klockan nio.

Vid bruket i Axmar tog förvaltare Olof Eriksson-Berglind sin vanliga morgonrunda. Han gick förbi herrgården där brukets ägare Brita Behm ännu sov i ett av sina tre rum. Hon hade kommit tidigt i år, tänkte han. Fru patron brukade annars dröja till långt in på sommaren med att komma från sitt hus vid Mynttorget i Stockholm till sitt bruk i Axmar. Hon skulle väl hålla räfst med kolbönderna, antog han. Den tidiga våren med barmark redan i mars hade hindrat dem från att med kälkar forsla kol till bruket, mycket fanns kvar i rivna milor på skogarna, och det gjorde henne ilsken nu när bruket gick bra och behövde kol som sällan förr.

Vid masugnen intill Skärjån var arbetet redan i gång. Värmen slog emot när han närmade sig hyttväggarna, han lyssnade till slammer och svordomar och gick vidare. Han kom i kapp en häst som drog en tungt lastad vagn med stångjärn. Hästen högg sina hovar i grusvägen till hamnen vid Boskär och där nere höll en grupp svettiga karlar på att sortera och ställa i ordning för en skeppslast av järn. Förvaltare Berglind hälsade och undrade hur det gick för dem. Nog gick väl arbetet bra, sa karlarna, men de hade sett besynnerligt bolmade rök söderöver. I en grov pelare hade den skruvat sig mot skyn under en halvtimmes tid och sedan bara upphört.

Bruksförvaltare Berglind förstod. Han sa vad han tänkte till karlarna och skyndade sig sedan till herrgården och bultade på hos patronskan Brita Behm.

– Vårdkasen på Sundsmarnäset har brunnit! sa han andfådd. Nå’t djävulskap är i antågande! Kanske den där förbannade ryssen hon varnat för?

Sjöslag med ryska galärer. Oljemålning från 1866 av Alexej Bogoljubov. Classic Image / Alamy Stock Photo

Tvinga fram fred

General Peter von Lacy var trött, det hade blivit dåligt med sömn under de senaste dagarna, han kände det både i kropp och tankar, missbelåten var han också. Den ryska armadan av galärer och skärbåtar han anförde hade hittills inte lyckats i sitt avsedda härjningståg, att få svenska folket att fordra fred i det krig som nu pågått i mer än tjugo år. Först hade han planerat en attack mot Stockholm, men avstått då spejare vittnat om att det svenska manskapet hade fått förstärkning av brittiska styrkor. Han hade därefter gått upp till Gävle med sin flotta, gjort sken av ett anfall, men seglat förbi och sedan mot natten ankrat upp intill en ö nordost om staden.

I gryningen hade eskadern rundat en udde som på von Lacys karta likt ett finger pekade ut i havet och i landområdena väster fingret fanns tecknet för en kyrka och ett namn. Han kisade mot bokstäverna: Hambrunge, mumlade han. I detsamma kände han lukten av rök och när han höjde blicken såg han spiralen av rök stiga från en höjd helt nära. Han log, för han visste att röken signalerade för fiendens ankomst, att han nu var i närheten av bebodda trakter och att det var dags att sätta båtar, hästar, kosacker och fotkrigare i rörelse för rekognosering, röveri, brand och förgörelse.

Lastkarlarna vid hamnen i Axmar bruk fortsatte sitt arbete med stångjärn, men arbetet hade en annan rytm efter förvaltare Berglinds aningar och särskilt sedan en yngling kommit med order från fru patron att allt järn skulle vräkas i havet ifall ryssen kom. Karlarna kastade mellan arbetstagen ängsliga blickar ut mot hav och holmar. Och plötsligt såg man en båt med segel och roddare som girade i spejande manövrar i skärgården utanför brukets stränder och sedan försvann.

"Ryssen! Dom har hittat bruket!
Dom kommer säkert tillbaka!"

Så stammade karlarna skräckslagna till varandra. En av dem red mot herrgården, de andra gick till verket med att sänka allt utsmitt järn vid kajen rakt ner i havet.

Brita Behm var en resolut kvinna med hållning och fart i kroppen som vore hon yngre än sina fyllda femtio år. Karsk och krävande var hon också, men hon ville bruksbornas bästa, var folket överens om vid Axmar. Hon lät dem hålla kor och getter, ha odlingslotter, fri vedbrand och ta fisk ur havet utöver de daler i kopparmynt per arbetsdygn man fick vid bruket.

Nu skrek hon röd i ansikte till den samlade skaran av bruksbor: Ryssen är här!

Hon andades tungt och började sedan predika sina order:

Hyttan skall hållas i gång, fullt blåst med hetta, glöd och iver innanför dess murverk!

Släpp ut hästarna från stallet, ta dem till ängarna bortom gränsen till Hälsingland!

Driv korna på skogen!

Ta var och en vad ni förmår bära och bege er över bron uppe vid kvarnen till västra sidan om Skärjån!

Ingen får sätta sig till motvärn! Ryssen förgör inte folk som flyr!

Bruksborna skyndade hem, slet åt sig enstaka tillhörigheter, sprang vad man förmådde längs vägen upp till kvarnen, vinglade över bron och sökte gömställen bland ris och moras väster om den strömmande Skärjån. Kvinnor grät, småbarn skrek, yngre karlar förbannade utav helvete, äldre män vred sina händer i förtvivlan.

"Släpp ut hästarna, driv korna på skogen,
ta vad ni förmår. Fly!"

Bruksborna såg ryssarna skövla

Dova salvor av kanoner hördes på avstånd från havet, snart också skrik och skrän från ilandsatta krigare. Ryssarna hade kommit, i stora hopar hade de kommit, hundratals, somliga med bloss andra med pikar i händerna. Bruksborna såg dem från snåren på andra sidan Skärjån. Man såg hur de gick in i hus, hem, bodar, stall, fähus och lider, hur man sökte igenom och sedan antände. Man såg hur de jublade över fyndet av en kanna brännvin i herrgården innan huset stacks i brann. Man såg hur de gick loss på hyttans väggar, slog och hamrade mot de murade stenarna, men gav upp.

Allt av trä i Axmar bruk brann, också de stora husen med träkol intill hyttan. Väldiga tungor av eld slickade denna majdag himlens regntunga kupol. En dag som börjat ljuvlig med hög och hoppfull himmel, hade övergått i gråväder och katastrof.

Brita Behm satt för sig själv på en tuva intill Skärjån och såg hemskheterna på andra sidan. Hon såg sitt bruk bli rov för lågorna. Det bruk hon sedan mer än tjugo år tillbaka, så gott som egenhändigt, drivit och utvecklat sedan hennes bror Albrekt på grund av sinnessjukdom inte längre förmått. Hon hade hårdnat under åren, blivit änka, kommit i delo med sina svågrar och sin systerson. Hon visste att hon kallades Järn-Brita, att hon var ansedd som hårdför i processer vid ting, i priser på malm och pråmskeppares avgifter, att hon hotat och höttat med näven mot kolbönder, men mot sitt eget folk, bruksborna i Axmar, ansåg hon sig ha varit saligen mild.

Hon reste sig, suckade och borstade bort skräp från klänningstyget, hon såg upp mot himlen och kände hur ett stilla regn föll som tårar över hennes ansikte. Det skulle bli en förskräcklig kväll, natt och många, många dagar framöver, visste hon, när hon uppmanade folket omkring sig att samla sig för att gå mot den förödelse som ryssarna lämnat efter sig.

Inskription i Hamrånge kyrka, del av altaruppsats, som berättar om rysshärjningarna:
”Anno 1721 den 18 maij plundrade Muschoviterna denna Kyrkia och hela den öfriga församlingen uti aska lade. Johan Axmarch blef Kyrikoherde Anno 1730”

Ett bättre bruk ska byggas upp

Några dagar senare samlade Brita Behm bruksborna i Axmar. Hon svor sin ilska över de ryska illdåden, sparkade i askan, men svor också att hon skulle bygga upp ett nytt bruk i Axmar. Ett bättre bruk, lovade hon. Man skulle inte vänta, uppmanade hon, utan omedelbart gå till verket. Hon poängterade att det fanns plank och brädor, sågade och torkade vid den oförstörda Övre hammaren med sitt sågverk, att hyttan också fanns kvar, och att kol fanns i skogarna att forslas till bruket för mer smide. Hon lovade att ta sig till landshövdingen i Gävle och förmå honom att bistå med hjälp att bygga ett nytt bruk i Axmar. Hon skulle säga honom att det ryssarna på några timmar förstört i Axmar var värt 50 000 daler i kopparmynt, och när nu höga vederbörande inte kunde bistå bygden med militära krafter den sotsvarta dagen, 18 maj 1721, fick man göra det med portmonnän efteråt.

Vy över slottsallén i Engelska parken - Aja Axlund

Nya tider för Axmar bruk

Fyra år senare var bruket i Axmar återuppbyggt, driften var i full gång, hus och hem fanns i bättre skick än förr. Frihetstidens vindar blåste över Sverige. Världen var i ett vardande och Axmar bruk hade god avsättning för sitt framställda järn och Brita Behm blev en rofylld och burgen kvinna.

Emanuel Swedenborg skavde dock med sina frågor till moster Brita Behm; han undrade varför hans femtedel av ägandet av Axmar bruk inte gav utdelning. Hon svarade att hans andel hade brunnit upp och att det var ryssarna som satt fyr på det han en gång ägt vid bruket.

Vetenskapsmannen, filosofen och teologen Emanuel Swedenborg gav inte upp sina anspråk förrän Järn-Brita mjuknade och i reda pengar löste ut honom och hans släktingar från den andel som gjorde att hon 1728 blev ensam ägare av Axmar bruk.

Läs mer om fejden mellan Järn-Brita och Swedenborg