Livet på bruket
Livet på bruket
Bruken i Sverige fungerade som miniatyrsamhällen, där alla visste sin plats, från masmästaren och mästersmeden ner till kolgossarna. Överst i hierarkin stod förstås brukspatron.
Till en början bodde flertalet av de som arbetade vid järnbruk i Sverige intill arbetsplatsen, vid hyttan t.ex., eller i backstugor och torp i skogen intill. Bruksmiljöerna som vi är vana att se dem blev under 1700- och 1800-talen mer ordnade efter byggnadernas funktioner. Arbetarbostäderna låg efter en bruksgata och herrgården lite mer avskilt.
Arbetarbostäderna låg nära Hyttan. Här bodde flera familjer i varje hus. Tre av arbetarbostäderna längs Bruksgatan finns kvar idag.
Arbetarbostäderna låg nära Hyttan. Här bodde flera familjer i varje hus. Tre av arbetarbostäderna längs Bruksgatan finns kvar idag.
Arbetarbostäderna bestod oftast av ett rum och kök med vedbod och dass i närheten. Inom området fanns även uthus, jordkällare och ladugårdar. Runt bebyggelsen fanns odlingar och det var vanligt att det i lönen även ingick en bit odlingsmark. En del av lönen bestod också av matvaror och utsäde.
Trångboddheten var stor. Ett par rum till en familj med 8-10 barn var inte ovanligt.
Den gamla ladugården som brann ner. Här ligger idag badhuset och Axmar bruks besöksparkering, vid den ladugård som byggdes efter branden.
Miniatyrsamhällen
Bruken fungerade som ett miniatyrsamhälle där alla visste sin plats. Att barnen arbetade var självklart. Masmästaren ansvarade för masugnen och arbetet som utfördes där. Mästersmeden var arbetsledare och ytterst ansvarig för kvaliteten hos brukets produktion av stångjärn, som såldes över hela världen och lade grunden för brukets ekonomi.
Arbetet i hyttan och smedjan pågick dygnet runt, sex dagar i veckan i en miljö med tunga lyft, stark hetta och höga ljud. Man arbetade i tvåskift med arbetspass på fyra till sex timmar och lika lång vila mellan passen, endast söndagen var ledig.
Vid bruken var arbetsfördelningen mellan kvinnor och män tydligt åtskild. Männen var specialister som jobbade i smedjan eller vid masugnen. Kvinnornas arbete gällde däremot allt som fick familjen att fungera. Då männen som regel inte gick hem, utan vilade på arbetsplatsen mellan arbetspassen, lämnades kvinnorna ensamma med allt arbete som hör till hem och familj.
Den gamla ladugården som brann ner. Här ligger idag badhuset och Axmar bruks besöksparkering, vid den ladugård som byggdes efter branden.
Trånga och kalla bostäder
tillhörde vanligheterna på bruket.
”Vi var stor familj, många barn, vi frös nog åtskilligt. Far kom hem ibland om mornarna med ett par smälstycken o lade i spisen o då blev det lite varmare”, berättar Jakob Thunman, som arbetade på bruket från 12 års ålder.
Bruksarbetare
Bruksarbetare
Två ynglingar kör varor med häst och vagn. Kalle Lundgren till vänster. Bild Digitalmuseum
Två ynglingar kör varor med häst och vagn. Kalle Lundgren till vänster. Bild Digitalmuseum
Socialt ansvar
I bruken fanns ett socialt ansvar för både unga och gamla. Brukens organisation och modell ligger till grund för samhällen vi har idag, med boende, ekonomiskt stöd o.s.v. Där fanns skola för barnen och en läkare var knuten till bruket. Ett så kallat gratial, ett slags avgångsvederlag, betalades ut till pensionerade arbetare. Den utgjordes av en mindre summa pengar, fri bostad och ved.
Bruksägaren var angelägen om att barnen och ungdomarna skulle växa upp i bruket och bli goda järnbruksarbetare. Därför fick även änkorna gratial, så att de skulle bo kvar på bruket med barnen. Man knöt på så sätt arbetskraften till sig och säkrade framtida generationers bruksarbetare.
Teckning av valsverket i Axmar bruk. För en pojke på 12 år var det tungt att arbeta här.
Jakob Thunmans minnen från ett gammalt bruk
”Jag är född vid Axmar bruk 1874 där min fader Jacob Thunman var smältare, samt min farfar och farfars far, de var smältsmeder alla.
Jag började arbeta i valsverket vid 12 års ålder, det var ett ganska drygt arbete för en så ung pojke (alldeles för drygt förresten), jag var alldeles slut då jag kom hem, arbetstiden var lång, som vi vet.
Arbetarbostäderna var dåliga, dragiga och kalla om vintern, inga innanfönster i rummen, de var fulla av rimfrost om vintermornarna. En öppen spis i köket (jernspisen kom senare). Vi var stor familj, många barn, vi frös nog åtskilligt. Far kom hem ibland om mornarna med ett par smältstycken o lade i spisen o då blev det lite varmare.
Trångboddheten var stor på den tiden också, jag vet att ibland kunde ett nygift par bo i rummet innanför en annan familj, de fick då gå genom deras kök och även laga mat på deras spis. Och för att inte tala om hur det skulle vara för en familj med 8–10 barn att bo i en lägenhet med ett par rum, så förstår vi hur illa det skulle vara i hygieniskt hänseende och hur det skulle bli med dessa barn och deras hälsa?
Jag kommer ihåg en familj med 10 barn, de dog i lungsot, även deras föräldrar. Ett av barnen klarade sig, han levde till 70 år. Jag tror inte att det någon gång blev desinficerat i denna lägenhet, de fick sjukdomen efter varandra undan för undan och dog i hemmet allesammans.”