KONTAKT

Arbetare utanför hyttan i Axmar bruk

Hur gör man järn?

Hur gör man järn?

Järnframställning

Under 1100-talet började man framställa järn i masugnar, som producerade betydligt större mängder järn mot vad som tidigare var möjligt. Råvaran till masugnen var järnmalm, kalk och träkol.

Malmen rostades för att få bort vatten och föroreningar. Rostningen medförde att malmen blev spröd och efter rostningen bokades malmen. Bokningen, eller finfördelningen, gjordes med hjälp av vattendrivna hammare, men även för hand av kvinnor och barn som därmed bidrog till familjens försörjning.

Masugnen fylldes med den finfördelade järnmalmen och träkol i stora mängder. Kalk tillfördes för att göra slaggen mer lättflytande. När masugnen var i gång användes vattendrivna blåsbälgar för att öka förbränningen och därmed höja temperaturen till drygt 1500 grader, då järnet smälter. I den uppkomna smältan var järnet tyngst av alla ingående ämnen och sjönk till botten av masugnen. Det smälta järnet tappades i formar på golvet och stelnade till tackjärn.

Axmar bruks järnstämpel - foto Aja Axlund

Axmar bruks järnstämpel. Foto Aja Axlund

Axmar bruks järnstämpel - foto Aja Axlund

Axmar bruks järnstämpel. Foto Aja Axlund

Färskning

Tackjärnet var inte smidbart. Den höga temperaturen i masugnen gjorde att en del av kolet förenade sig med järnet vid tömningen. Tackjärnet innehöll 4 % kol, vilket gjorde järnet hårt och sprött. Tackjärnet kallades också gjutjärn, vilket tydligt anger användningsområdet.

Om tackjärnet upphettades och luft tillfördes, minskades kolhalten till 2 procent. Då blev järnet smidbart och kallades stål. Metoden för framställning av stål ur tackjärn kallas färskning.

När järnet tagits omhand är det slaggens tur att tappas ur masugnen genom en egen öppning. Slaggen stelnade till slaggsten som samlades upp i stora slagghögar utanför Hyttan. En del av slaggen tappades upp i formar där den stelnade och användes som byggnadsmaterial för husgrunder och husväggar.

1842 framställdes ca tre ton tackjärn per dygn i den gamla hyttan

Vy över slottsallén i Engelska parken - Aja Axlund

Det här är Tok-Axel som arbetade som kolskyfflare i Hyttan

Vallonsmide – Tysksmide – Lancashiresmide

Axmar bruk var från början ett vallonbruk. I den nuvarande Engelska parken låg masugn, kolhus och nedre hammaren med två härdar. Produktionen i en vallonsmedja var en trestegsprocess. Tackjärnet från masugnen togs först till en så kallad smältarhärd, där smältan kunde väga 100 kg, bearbetades för att få rätt blandning av järn och kol. Smältan slogs ihop med hammaren och därefter bearbetades den ytterligare i räckarhärden, innan stångjärnet slutframställdes under hammarens dunkande.

När den övre hammaren byggdes 1695 övergick man till tysksmide. I den tyska metoden vägde gösen 20 – 30 kg och där bearbetades tackjärnet på samma härd, först för att få en smälta, sedan ytterligare en gång för att kunna räcka ut järnstycket till stångjärn.

Läs mer om Hyttan
Vy över slottsallén i Engelska parken - Aja Axlund

Det här är Tok-Axel som arbetade som kolskyfflare i Hyttan

I den nya hyttan från 1860 producerades 8,6 ton tackjärn varje dygn

Bruksarbetare

Bruksarbetare

Stycketång, kolharka, grytgjutare, slaggraka, stöpslev, kolfatare, mumblingshammare

Yrken på bruket

För att driva ett järnbruk krävdes en rad olika specialistkompetenser. Var och en hade sin bestämda plats i processen att tillverka järn, och yrkesstoltheten var stor.

Här är några exempel på befattningar på järnbruket:
Gångbro över kanal i Engelska parken Tomas Ärlemo

Kolare vid kolarmila

Gångbro över kanal i Engelska parken Tomas Ärlemo

Kolare vid kolarmila

Bokare/malmslagare: Krossade järnmalmen till önskvärd storlek för att fylla på i masugnen.

Bokhållare: Ansvarade för brukets administration och bokföring.

Eldvaktare: Dygnet runt vaktades Hyttan av en eldvakt. Dessa var ofta äldre som inte längre orkade jobba i Hyttan, men ibland kunde det också vara barn.

Grytgjutare: Ansvarade för den gjutning som bedrevs i samband med tömning av masugnen. En del av det rinnande järnet stöptes i formar (motar) till grytor, pannor, lod m.m.

Hammarsmed: Med hjälp av den vattendrivna hammaren bankades slagg och kol ut ur glödande tackjärnsstycken för att göra järnet smidbart. Yrkesutbildning och arbetsvillkor reglerades i hammarsmedsordningar. För att bli mästersmed krävdes både teoretiska och praktiska kunskapsprov.

Kolfatare: Fyllde kolkärror och korgar för vidare transport av kol upp till masugnen.

Kolare: Var den som levererade det träkol som eldades i hyttan. Kolet framställdes i milor i brukets egna skogar runt Axmar.

Kolgosse: Försåg härdarna med kol. Anställdes direkt av Mästarsmeden.

Klensmed/Spiksmed: Smidde järnföremål för brukets egna behov, som spikar, hästskor o.s.v.

Masmästare: Ansvarig för Hyttan. Sågtill att det producerades tackjärn av god kvalitet med minsta möjliga omkostnader. Bodde i Masmästarbostaden intill Hyttan.

Räckarmästare: Ansvarig för räckarhärden, en särskild härd för uppvärmning och utsmidning av smältstycken från smältarhärden till stångjärn. Att smida ut ett järnstycke till en stång kallas räckning.

Smältarmästare: Ansvarade för smältarhärden, där tackjärnet uppvärmdes och det smälta järnet samlades upp i smältarhärden för fortsatt bearbetning till smältstycken på ca 25 kilo.

Upprättare: Fyllde masugnen med kol och malm.

Bokare/malmslagare: Krossade järnmalmen till önskvärd storlek för att fylla på i masugnen.

Bokhållare: Ansvarade för brukets administration och bokföring.

Eldvaktare: Dygnet runt vaktades Hyttan av en eldvakt. Dessa var ofta äldre som inte längre orkade jobba i Hyttan, men ibland kunde det också vara barn.

Grytgjutare: Ansvarade för den gjutning som bedrevs i samband med tömning av masugnen. En del av det rinnande järnet stöptes i formar (motar) till grytor, pannor, lod m.m.

Hammarsmed: Med hjälp av den vattendrivna hammaren bankades slagg och kol ut ur glödande tackjärnsstycken för att göra järnet smidbart. Yrkesutbildning och arbetsvillkor reglerades i hammarsmedsordningar. För att bli mästersmed krävdes både teoretiska och praktiska kunskapsprov.

Kolfatare: Fyllde kolkärror och korgar för vidare transport av kol upp till masugnen.

Kolare: Var den som levererade det träkol som eldades i hyttan. Kolet framställdes i milor i brukets egna skogar runt Axmar.

Kolgosse: Försåg härdarna med kol. Anställdes direkt av Mästarsmeden.

Klensmed/Spiksmed: Smidde järnföremål för brukets egna behov, som spikar, hästskor o.s.v.

Masmästare: Ansvarig för Hyttan. Sågtill att det producerades tackjärn av god kvalitet med minsta möjliga omkostnader. Bodde i Masmästarbostaden intill Hyttan.

Räckarmästare: Ansvarig för räckarhärden, en särskild härd för uppvärmning och utsmidning av smältstycken från smältarhärden till stångjärn. Att smida ut ett järnstycke till en stång kallas räckning.

Smältarmästare: Ansvarade för smältarhärden, där tackjärnet uppvärmdes och det smälta järnet samlades upp i smältarhärden för fortsatt bearbetning till smältstycken på ca 25 kilo.

Upprättare: Fyllde masugnen med kol och malm.

Axmar bruk 350 år - köp vår jubileumsbok

Köp vår jubileumsbok

Vill du veta mer om Axmar bruk och vår 350-åriga historia? Köp vår jubileumsbok "Från järnbruk till kulturreservat". Finns att köpa på julmarknaden i Hyttan 4 december.
Axmar bruk 350 år - köp vår jubileumsbok

Unna dig en dag på bruket

EVENEMANG

EVENEMANG

SEVÄRDHETER

SEVÄRDHETER

MARKNADER

MARKNADER

FRILUFTSLIV

FRILUFTSLIV

AXMAR BRUK 350 ÅR

AXMAR BRUK 350 ÅR

AXMAR BRUK 350 ÅR

AXMAR BRUK 350 ÅR

BARNENS AXMAR

BARNENS AXMAR

KONST & HANTVERK

KONST & HANTVERK

HANDLA

HANDLA

KULTUR & HISTORIA

KULTUR & HISTORIA

KONST & HANTVERK

KONST & HANTVERK

KULTUR & HISTORIA

KULTUR & HISTORIA

Dela i sociala medier:

Information: Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse. Genom att fortsätta surfa godkänner du detta. Läs mer

OK