Fejd

Fejden om bruket

Två stora begåvningar slogs om järnbruket, Brita Behm och Emanuel Swedenborg. Det var inte lätt för arbetarna alla gånger att veta var lojaliteten skull läggas, men det blev till sist Järn-Brita som gick segrande ur den långdragna fejden.

Gångbro över kanal i Engelska parken Tomas Ärlemo

Brita "Järn-Brita" Behm, 1670-1755
Målning av Johan Fredrik Scheffel, Nationalmuseum

Oövervinnerliga Järn-Brita

Brita Behm (1670-1755) drev Axmar bruk i nära 60 år och var en kvinna som inte lät sig nedslås av vare sig sorger eller mäktiga motståndare. Hon drev bruket med järnhand och kallades därför Järn-Brita.

Britas föräldrar kom båda från borgmästarfamiljer. Modern led av psykisk ohälsa och tog till slut sitt liv då Brita bara var två år gammal. När fadern dog några år senare stod hon föräldralös. Han efterlämnade flera järnbruk, däribland bruken i Tolvfors, Forsbacka, Hillevik och Axmar bruk.

Frågan om vem som skulle ärva vad efter föräldrarna var redan från början oklar och orsakade åratal av stridigheter bland de efterlevande. Brita Behm kom att ta över Axmar bruk efter sin ogifte bror (cirka 1700), som liksom modern lidit av psykisk sjukdom.

Brita Behm kunde svänga sig med titeln ”professorska”: hennes make Johan Schwede var professor i moralfilosofi vid Uppsala universitet när han år 1697 gick ur tiden. Som änka ökade hennes frihet att handla efter sitt eget huvud, som visade sig vara särskilt begåvat. Brita gjorde sig känd som en tuff förhandlare och motståndare. Hon hamnade till exempel i konflikt med bönder i området, som ville göra virke av sin skog snarare än kol till järnframställning. Hon stod förhållandevis ohotad.

Vy över slottsallén i Engelska parken - Aja Axlund

Byst av Emanuel Swedenborg på Mariatorget i Stockholm, skulptör Gustaf Nordahl. Foto Leif Syrén

Fejden med Swedenborg

Den ende som inkräktade på Brita Behms självständighet var systersonen, Emanuel Swedenborg. Han hade tillsammans med sina syskon ärvt en femtedel av Axmar bruk. Moster Brita och Emanuel kom inte överens, varken om återuppbyggnaden efter rysshärjningarna 1721 eller om den framtida bruksdriften.

Swedenborg och Brita Behm var samtidigt grannar i Stockholm. De bodde på varsin sida om Mynttorget i Gamla stan. Familjen Behm ägde den kända byggnaden som i folkmun kallas Brandkontoret, eller det Rosenadlerska huset. På andra sidan tegelväggen sammanträdde också Bergskollegium där Swedenborg hade sin arbetsplats. Om, eller hur ofta, de sågs öga mot öga medan de båda vistades på Mynttorget är inte klart. Men sannolikheten att de åtminstone av misstag rusade in i varandra är förstås stor.

När det var Swedenborgs tur att driva bruket släckte Järn-Brita masugnen så att han fick börja om från början

Byst av Emanuel Swedenborg på Mariatorget i Stockholm, skulptör Gustaf Nordahl. Foto Leif Syrén

Ryssarna brände ner Axmar bruk 1721. Byn brinner, målning 1862 Franciszek Kostrzewski, Nationalmuseum Warsawa

Swedenborg var uppfinnare och skrev boken Daedalus Hyperboreus tillsammans med Christoffer Polhem 1716. Bild Digitalmuseum

Ryssarna brände ner Axmar bruk 1721. Byn brinner, målning 1862 Franciszek Kostrzewski, Nationalmuseum Warsawa

Delad vårdnad om järnbruket

Brita Behm ville snabbt återuppta järnframställningen i Axmar, vilket skulle innebära att i stort sett allt lagrat träkol förbrukades innan det skulle bli systersonens tur att smälta järn.

Järn-Brita skulle enligt ett beslut få använda masugnen i fyra veckor och Swedenborg i en vecka, vilket motsvarade deras andelar i bruket. Det sägs att hon lät släcka masugnen efter den fjärde veckan, så att Swedenborg fick ägna en del av sin vecka bara till att värma upp den igen, innan han kunde producera järn.

De båda ägarna markerade sina revir – stängsel och staket började sättas upp kors och tvärs över salladsodlingar, mellan jordkällare och stallbyggnader. Det verkliga, och fysiska bråket, stod dock mellan deras respektive förvaltare på bruket. Swedenborgs man i Axmar, framstår som en obehaglig typ i litteraturen. Denne ska ha misshandlat Järn-Britas hantlangare, både verbalt och fysiskt och bredde ut sig på ägorna och i den nya huvudbyggnaden, en parstuga som Brita Behm låtit uppföra.

Swedenborg hävdade att han försökt nå försoning med sin moster, men att hon svarade på ett sätt som inte passade en rättskaffens dam. Det var deras respektive förvaltare som möttes vid de ”envisa” rättegångarna. Till slut nåddes en förlikning, åtminstone formellt. Järnladyn i Axmar ville bli helt kvitt sin märklige och högfärdige systerson, hon hade nog inte mycket till övers för den nyadlade naturvetaren Swedenborg och hans banbrytande idéer.

Järn-Brita går segrande ur striden

Järn-Brita köpte så småningom ut systersonen. En uppgift säger att det skedde så tidigt som 1729, en annan att det dröjde till omkring 1744, året då Swedenborg nedtecknade sina drömmar i en drömbok. I den mystiska drömboken figurerar Brita Behm tillsammans med sina barnbarn, ”Rosenadlerna”, som övertog Axmar bruk efter hennes nära 60-åriga styre.

Delad vårdnad om järnbruket

Brita Behm ville snabbt återuppta järnframställningen i Axmar, vilket skulle innebära att i stort sett allt lagrat träkol förbrukades innan det skulle bli systersonens tur att smälta järn.

Järn-Brita skulle enligt ett beslut få använda masugnen i fyra veckor och Swedenborg i en vecka, vilket motsvarade deras andelar i bruket. Det sägs att hon lät släcka masugnen efter den fjärde veckan, så att Swedenborg fick ägna en del av sin vecka bara till att värma upp den igen, innan han kunde producera järn.

De båda ägarna markerade sina revir – stängsel och staket började sättas upp kors och tvärs över salladsodlingar, mellan jordkällare och stallbyggnader. Det verkliga, och fysiska bråket, stod dock mellan deras respektive förvaltare på bruket. Swedenborgs man i Axmar, framstår som en obehaglig typ i litteraturen. Denne ska ha misshandlat Järn-Britas hantlangare, både verbalt och fysiskt och bredde ut sig på ägorna och i den nya huvudbyggnaden, en parstuga som Brita Behm låtit uppföra.

Swedenborg hävdade att han försökt nå försoning med sin moster, men att hon svarade på ett sätt som inte passade en rättskaffens dam. Det var deras respektive förvaltare som möttes vid de ”envisa” rättegångarna. Till slut nåddes en förlikning, åtminstone formellt. Järnladyn i Axmar ville bli helt kvitt sin märklige och högfärdige systerson, hon hade nog inte mycket till övers för den nyadlade naturvetaren Swedenborg och hans banbrytande idéer.

Swedenborg var uppfinnare och skrev boken Daedalus Hyperboreus tillsammans med Christoffer Polhem 1716. Bild Digitalmuseum

Järn-Brita går segrande ur striden

Järn-Brita köpte så småningom ut systersonen. En uppgift säger att det skedde så tidigt som 1729, en annan att det dröjde till omkring 1744, året då Swedenborg nedtecknade sina drömmar i en drömbok. I den mystiska drömboken figurerar Brita Behm tillsammans med sina barnbarn, ”Rosenadlerna”, som övertog Axmar bruk efter hennes nära 60-åriga styre.

Geniet Swedenborg

Illustration från Emanuel Swedenborgs bok om järnet. Han var ett universalgeni och expert på järnframställning.

Swedenborg – världsberömt universalgeni

Emanuel Swedenborg (1688–1772) var en av 1700-talets mest berömda naturvetare. Efter en livskris gjorde han sig känd som religionsfilosof – hans bibeltolkningar gav upphov till en ny kyrka.

Ingenting var omöjligt för Swedenborg. Han var den första att konstruera en flygmaskin där vingarna var fasta och inte flaxade likt en fågel. Han utformade förslag till en ångmaskin, en undervattensbåt, en kulspruta, ett självspelande musikinstrument och till vattenslussar. Allt detta finns beskrivet i Sveriges första vetenskapliga tidskrift, som han gav ut som en hyllning till mentorn och mekanikern Christopher Polhem, ”den nordlige Daidalos”.

Emanuel Swedenborg, målning av Per Krafft d.ä. Nationalmuseum

Expert på järnframställning

Åren 1723 och 1724 vistades Swedenborg långa perioder i Axmar bruk. Han var en av Sveriges främsta experter på järnframställning. Hans verk Om järnet (1734) användes under årtionden av ingenjörer och tekniker för att förstå och förbättra framställningen av järn. Swedenborg var mitt uppe i att inspektera hammarsmedjor och masugnar runtom i Sverige. Nu ville han installera en ny masugn i Axmar, som nästan helt ödelagts av ryska trupper några år tidigare.

Det arv Swedenborg lämnade efter sig i Axmar är så gott som obetydligt. Att han ska ha spökat i Slottet, som uppfördes långt efter hans död och som revs år 1970, kan ju lämnas därhän. Däremot är ett fynd, som gjordes på 1930-talet uppe på vinden i Slottet, desto mer intressant.

Modell av Swedenborgs flygmaskin från 1716. Foto Digitalmuseum

Swedenborgs enkelmikroskop. Foto Tekniska museet

Enkelmikroskopet

Under ett tjockt dammlager, bland björnspjut och annat kuriöst fann man ett så kallat enkelmikroskop, som enligt ett par bedömare har tillhört Emanuel Swedenborg. Mikroskopet inköptes av testamentsexekutorn själv, ingenjör George Spaak, pionjär inom privatflyget och verksam inom Bergvik och Ala.

Hade Swedenborg under sina utlandsresor förvärvat detta för Sverige kanske unika mikroskop? I en artikel i Tekniska museets årsbok Daedalus (1950) skriver Spaak att det är sannolikt. Mikroskopet skänktes till Tekniska museet 1949 och har levt ett undanskymt liv där sedan upptäckten.

Swedenborg var oerhört fascinerad av det slipade glasets möjligheter: han trodde, som filosofen Wolff, att om man bara hade ett tillräckligt välslipat glas så kunde man till och med se själen. Det är inte så troligt att man kan se själen med hjälp av enkelmikroskopet från Axmar bruk. Linsen, eller luppen som det nästan är fråga om, ska hållas nära ögat och förstorar 42 gånger, enligt en undersökning, vilket är avsevärt mer än exempelvis ett bevarat mikroskop efter Carl von Linné, som ger 20 gångers förstoring.

Det lilla mikroskopet från Axmar bruk är monterat på ett mässingsskaft, att hålla i handen, och instrumentet är totalt cirka 12 cm långt. Träfodralet som det förvarades i är ganska primitivt i jämförelse.

Om Swedenborg, som förvisso konstruerade enklare instrument och hade lärt sig slipa linser i Holland, tillverkat något av föremålen, så är det nog i första hand fodralet och inte mikroskopet det handlar om.

Det var hursomhelst en anmärkningsvärd upptäckt och möjligen det sista fysiska spåret i Axmar bruk efter det världsberömda universalgeniet.