Den grusbelagda slottsallén i Axmar bruk

Kungavänner

Epoken Schinckel 1777–1890

Från duglige David von Schinckel, vars affärer gick lysande, till Berndt Bergman, en prästson med stora visioner, som stod på god fot med kungen.

David Schinckel, född 1743 i Stralsund, som då tillhörde Sverige, kom till Stockholm vid 16 års ålder. Där anställdes han hos handelshuset Philip von Bippen och sysselsatte sig mest med skeppsrederi och export av järn.

David var omtyckt för sin duglighet och redbarhet och det visade sig snart att han också var rätt person att utveckla verksamheten vid Axmar bruk. I Europa pågick vid den här tiden ständiga krig mellan staterna, främst mellan Tyskland och England. David kunde med skicklighet och sina tidigare erfarenheter få till förmånliga avtal. Affärerna gick lysande och pengarna strömmade in. Schinkel inköpte 1784 Vifors bruk och 1803 även Viksjö bruk. Båda bruken låg inom Hamrånge socken.

David Schinckel utnämndes 1789 till kommerseråd och adlades 1790 till von Schinckel.

Axmar bruks herrgård från 1757

Hamrångeverken

1805 upprättade han fideikommisset Hamrångeverken. Där ingick bruken i Axmar, Vifors och Viksjö, godset Vallstanäs Uppland och två fastigheter i Stockholm.

Ett fideikommiss är kortfattat att man via förordnande bevarar en egendom för all framtid genom att skydda den från splittring vid arvsskiften. Vid Davids död skulle fideikommisset övergå till äldste sonen och i annat fall till äldsta dottern, vars man sedan skulle tvingas anta namnet Schinckel.

David von Schinkel var under hela sin levnad ogift. Han hade dock en son, Johan Fredrick, som ansågs mycket begåvad och som fått den bästa utbildning som gick att få. Sonen adopterades och efter Davids död 1807 blev Johan Fredrick von Schinckel ägare till Hamrångeverken.

Järn-Brita - Axmar bruks
egen järnlady

Läs mer

Karl XIV Johan, målning E Mascré, Nationalmuseum

Karl XIV Johan (1763-1844), kung av Sverige och Norge. Oljemålning av Emile Mascré. Nationalmuseum

Med lite hjälp av kungen

Johan Fredrick var helt ointresserad av Hamrångeverken och tillbringade sin mesta tid i Stockholm, i kretsarna kring Karl XIV Johan. Verksamheten vid Hamrångeverken blev eftersatt och det fanns risk för en kommande konkurs. Med stöd från kung Karl XIV Johan beviljades Johan Fredrick ett inteckningslån för att komma på fötter igen. Lånet var dock förenat med ett villkor, nämligen att kungens förtrogne, hans adjutant Berndt Bergman, omedelbart tog ansvaret för Hamrångeverkans fortsatta verksamhet.

Berndt Bergman, prästson från Färgelanda socken i Dalsland, född 1794, deltog som mycket ung i Karl XIV Johans uppgörelse med Napoleon och vid erövringen av Norge 1814. Berndt visade stor duglighet och framåtanda och efter hemkomsten steg Berndt Bergman snabbt i graderna. 1823 utnämndes han till ordonnansofficer hos Karl XIV Johan. Kungen uppskattade särskilt hans skrivkunnighet och 1833 utnämndes Berndt Bergman till kunglig adjutant, med uppgift att bistå kungen i hans regeringsarbete.

Karl XIV Johan (1763-1844), kung av Sverige och Norge. Oljemålning av Emile Mascré. Nationalmuseum

Kvarnen och spiksmedjan vid Sågdammen

Enligt låneöverenskommelsen mellan Karl XIV och Johan Fredrick, anlände Berndt Bergman 1835 till Axmar Bruk och påbörjade omedelbart en modernisering och rationalisering av driften där. Han erhöll avsked från det militära1836, men utnämndes 1843 till överste i svenska armen som belöning för sina tidigare insatser för Sverige.

Berndt Bergman gifte sig med Beata Sofia von Schinckel, Johan Fredricks enda barn, och 1839 föddes en son som fick namnet Karl-David.

Efter Johan Fredricks död 1840 överfördes ägandet omedelbart till den nyfödde Karl-David, och Berndt Bergman blev därför aldrig ägare till Hamrångeverken. Bernt adlades 1840 och tog då namnet Berndt von Schinkel. Notera att det är en ny ätt, von Schinkel utan c.

Den nya hyttan var modern för sin tid, med masugn, rostugn och lancashireugnar

Moderna tankar

Berndt insåg efter en tid i Axmar, att det gamla bruket från 1600-talet var alltför slitet och omodernt för att kunna möta framtida konkurrens.

Efter flera studieresor framför allt till England, beslöt han sig för att bygga ett helt nytt, modernt järnverk med rostugn, en större masugn och ett intilliggande valsverk med fem lancarshireugnar, på en plats närmare hamnen. Anläggningen togs i bruk 1861.

Ett försök att driva järnbruk i Tönnebro upphörde samma år och all utrustning flyttades tillbaka till Axmar bruk. Sågen som hade uppförts i Tönnebro flyttades till Överhammaren.

Den nya hyttan var modern för sin tid, med masugn, rostugn och lancashireugnar

Hela åtta ton tackjärn producerades varje dygn

Läs mer om järnframställning

Järnet exporterades ända till Kina

Den nya masugnen producerade drygt åtta ton tackjärn per dygn, vilket var tre gånger mer än den gamla. Lancarshireugnarna hade stor kapacitet och krävde betydligt mindre mängd träkol än de öppna härdar som tidigare användes för framställning av smidbart järn. Järnet valsades ut till stångjärn i valsverket och såldes med god förtjänst till länder i Europa i första hand, men även till Nord- och Sydamerika. En järnstämpel med kinesiska tecken tyder på att även Kina fanns med bland kunderna.

Hela åtta ton tackjärn producerades i hyttan varje dygn

Läs mer om järnframställning

Slottsön där gamla hyttan låg - foto Leif Bolter

Här låg den gamla hyttan. När man uppförde den nya hyttan, som finns kvar idag, byggdes Slottet. Idag finns bara slottsbalustraden kvar. Foto Leif Bolter

I Wiksjö och Vifors upphörde stångjärnstillverkningen 1863 och smidet koncentrerades helt till Axmar bruk.

På platsen för det gamla industriområdet uppfördes en engelsk park och en herrgård byggdes, allmänt kallat Slottet. Efter att familjen von Schinkel flyttat 1890 blev Slottet med tiden alltmer vandaliserat och revs 1970.

På ålderns höst

Gamle översten Berndt von Schinkel drog sig alltmer tillbaka från bruksledningen och tillbringade det mesta av sin återstående tid i livet på Vifors herrgård i Hamrånge.

Under sitt 87:e levnadsår 1882, råkade Berndt falla i herrgårdstrappan och bryta ett ben så illa att han blev liggande till sängs. Efter en månads sängläge insåg den gamle översten att han aldrig skulle komma på benen igen. Då han inte kunde tänka sig ett sådant bedrövligt slut på sitt långa liv, kommenderade han fram en pistol och valde en mer dramatisk hädanfärd genom att skjuta sig ett skott för pannan.

Axmar bruks skola från 1867 bekostades av familjen von Schinkel

Nya tider

På 1860-talet bodde 200 barn i Axmar bruk. En ny skola, som bekostades av familjen Schinkel, byggdes 1867. Byggnaden revs 1958 för att bereda plats för den nya riksvägen förbi Engelska parken.

Med den nyanlagda hyttan och valsverket, blomstrade verksamheten vid Axmar bruk som aldrig tidigare. Ägaren Karl-David von Schinkel insåg dock, att det inte fanns någon framtid för de gamla träkolseldade hyttorna. Den ökande konkurrensen från stenkolen ansågs bli alltför stor. 1889 flyttade Karl-David fideikommissrätten från Hamrångeverken till det då nyligen inköpta Tidö Slott, vid Mälaren söder om Västerås. Tidö Slott ägs fortfarande av familjen Schinkel.

Epoken Bergvik Ala: 1890 - 1927

1890 såldes de tre bruken Viksjö, Vifors och Axmar med tillhörande skogsområden, totalt cirka 40 000 tunnland, till Bergvik Ala Nya AB. Bolaget var bara intresserad av skogen och järntillverkningen vid Axmar bruk arrenderades ut till familjen Jonsson, som bland annat ägde Avesta järnverk.

Stångjärnssmidet vid valsverket i Axmar bruk upphörde 1894. Ytterligare en masugn byggdes och verksamheten koncentrerades till enbart framställning av tackjärn. Tackjärnet togs till Avesta och bearbetades där till smidbart järn, stångjärn. Efter bara två år revs valsverket och större delen av utrustningen överfördes till Avesta.

Familjen Jonsson arrenderade Axmar bruk fram till 1921 och därefter arrenderades bruket ut till ytterligare några företag, men inga moderniseringar vidtogs.

Järnepoken i Axmar bruk tog definitivt slut 1927. Den hade då pågått sedan starten 1671 – i hela 266 år.

Vad hände sen?